Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet.

John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv

med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns

stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och

tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.



Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat

att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för

traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig

lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna

tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga

mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden

vid den södra änden av sjön.

Det är där de ska campa.







Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen.

Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden.

De ska grilla korv.

Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet.

De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om?

Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?





Mordet

Det är elden som lockar till sig Johns mördare.

Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring

och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister

, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.

De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker

över till John och hans kamrat, men får inget svar.

De beslutar sig för att se efter vilka som är borta

vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan

ju finnas någon att bråka med.







Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust:

en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte

gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat

och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom.

I skolan går han under namnet Rambo.





Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske

beror det på att han, till skillnad från andra elever,

inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen

lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har

Rambo uppbackning.







Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar

att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill

att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till

och med att man ska slå ihjäl honom.



De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen

från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den

plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar

alla fyra in hos John och hans kamrat.

Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska

i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.



John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills

han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att

han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.



Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård

träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen.

Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst

förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna

som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram

och tillbaka.



Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer

för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det

hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar

i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de

våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken.

Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält.

De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå

hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla

John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte

är blodigt och svullet.



Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna

är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas,

så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.

Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om

ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder

John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks

dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att

John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister.

Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och

de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla

för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.



Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.

John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad

och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker

skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan

ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma

tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en

kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer

att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han

är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma

tillbaka, och John svarar på hans rop.



Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras

aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet

är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och

att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.



Det är just i det ögonblicket John fattar ett

ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land.

Är det av oro för kamraten? Tror han att alla

kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte

ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd,

men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar

känner. Han är bara fjorton år.



Vi kan inte veta hur John tänker i det

ögonblick han börjar simma in mot stranden,

men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.

Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar.

Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln,

och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart

med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen

flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken.

Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas

över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det

bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar

träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.



Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara

vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är

katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är

nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten



Den här gången märker John knappast att han är i vattnet.

Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda

mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem

lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.



Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och

ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John

sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången.

Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får

lift med en bil, kommer hem och slår larm.

Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom

till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.





Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den

av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en

fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år)

och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.



1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen

med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor

och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna

inte lidit nog.